Har insett att jag bara skriver här när jag behöver ventilera eller det händer saker i mitt liv som jag behöver processa i mitt eget huvud och därför få ner tankarna på pränt...

Och, nu sitter jag här.. fick ett av få samtal från pojkvännen ikväll... jag tror att på dryga tre år har vi nog inte pratat i telefon mer än 10-15 gånger.. messenger har varit vårt medium... och med tanke på att han ringde för att han ville bryta upp vårt förhållande så får jag väl vara tacksam för att han iaf valde telefon framför messenger.. 

Så, tre år och dryga två månader senare så är jag tydligen snart 50 år och singel...  Fy faaaan.. jag är chockad, ledsen.. förtvivlad rent av.. Men jag är inte arg på honom.. Utifrån hans ståndpunkt om att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är helt som det ska så har han gjort alldeles rätt.. 

JAg kan bara inte få hjärnan att varva ner.. vad har jag gjort som är fel? Har jag varit för på för hans livsstil och behov av egentid... Har jag varit för avståndstagande så han känt sig distanserad då jag bara velat ge honom utrymme.. 

Är jag inte snygg, smal, sexig nog??..

JAg VEEET att det bara är min hjärna som driver mig till vansinne just nu... Men alla tankar och miljarder fler snurrar i skallen just nu och jag kommer inte att vara en bra människa på jobbet imorgon... 

Får se om det här korta inlägget iaf gör att jag kan få sova nåt inatt eller om jag bara kommer att snurra runt och fundera.. 

/Altariel - rödgråten och förtvivlad..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en sak jag visste sedan innan.. Januari suger härsket fett.. Normalt sett, alltså varje år så dippar jag i Januari.. en sån där "mysig" vinterdepression.. och i år är det samma sak.. jag är less på mörker, snö, kyla och att alla runt omkrin...

Dejtandet går vidare, varannan vecka är P inte tillgänglig mer än via sms då han är pappa på heltid och varannan vecka är det upp till hans kropp om vi kan ses eller inte... Att dejta någon med utmattningsproblematik där hans kropp och då framföral...

I förra inlägget var väntan snart över... Nu har jag och P fått ha halva veckan när han är barnledig.. och vi har verkligen tillbringat alla vaken tid när vi inte arbetat tillsammans.. Från söndag kväll när han dök upp hemma hos mig tills nu.. För ...

Snart har de två veckorna av väntan passerat.. Snart får jag träffa honom igen!! Som han skrev igår så är det lite som att bara barn och vänta på att det ska bli julklappsutdelning..  ja just det, han skrev det, inte jag.. Han ser en framtid, han...

Det här börjar kännas som en följetong...   fyra dagar har gått sen min dejt.. Vi har av olika anledningar (fullt naturliga anledningar) inte haft möjlighet att ses igen och nu väntar två veckor när vi verkligen inte kan ses då han är pappa på he...